Strövtåg i hembygden

Den här artikeln publicerades i Expressen i början av augusti 2013.

Det är kanske ett skimmer i molnen och något litet glitter i sjön, och den väldiga eken står verkligen härligt grön – precis som jag minns den.

Men ängarnas gungande gräs är kvävande tjockt, gödslat av årtiondens kvävestinna regn; slåttervallarna runt den stora gården är oslagna och kohagen står tom sedan många år; körvägen till sjön är igenvuxen av alar och stickiga berberisbuskar.

Jag är på strövtåg i hembygden och jag kan inte direkt säga att den hälsar mig glad. Det är tomt, det är övergivet, det är härjat och kalt. Och min faders gård, som bara är ett litet torp och som rätteligen också var min moders, har hamnat i hussvampens nedbrytande grepp, de gamla stockarna är murkna och delvis försvunna.

Torpet heter Jonsbo efter skomakaren Jon Wax som byggde det år 1850. Det låg under den stora gården Larum i Hannäs socken i Småland, och gjorde så när vi köpte det på femtiotalet.

Då fanns det folk i alla småtorp runtomkring och alla bondgårdar var i bruk med kor, hästar, grisar, höns och ankor. Då var det liv i bygden, det var skolor och affärer, verkstäder och mejerier, smeder och skomakare, och ännu kunde man knappt ana urbaniseringens tyranni.

Larums kor betade ända fram till vårt dass; alla hagar och ängar var öppna och skogen stod hög och hemlighetsfull, alla stigar var gångbara och jag hittade överallt. Jag visste var linnean växte, var de första kantarellerna stack upp och var den förbjudna berberisbusken stod.

Här fanns min barndoms alla somrar och jag strövar nu runt och letar tecken och minnen. Vid Degnäset där jag många gånger gick och hämtade korna till kvällsmjölkningen har Sveaskog tagit kommandot, vägen är kantad av väldiga högar med grot och skogsbranterna grundligt kalhuggna. Beteshagarna går knappt att förnimma och gärdet där jag kupade potatis efter Fingal, den snälla hingsten, är omöjligt att återfinna.

Den stora gården Larum bestod mest av gammal orörd skog. Elias, storbonden, ville inte gärna ta av skogen, utan levde sparsamt på vad mjölken gav. Och därför kunde jag så lugnt vandra på skogsstigarna: inga häftiga förändringar hotade.

Men efter Elias död upphörde snart boskapsskötseln och i början av nittiotalet såldes gården till Assi Domän, senare Sveaskog. Och sedan gick förfallet fort.

Man kan säga att hela trakten störtades in i modernismen. Sveaskog kalhögg på några år det mesta som fanns sparat och alla gamla stigar, alla gamla märken försvann. Jag prövar stigen upp mot Lövsveden, kapten Bergs gamla torp, men den går inte att finna och terrängen är helt oframkomlig, som den är i alla modernt skötta skogar.

Kohagen utanför vårt torp är inte betad på många år och övervuxen av tjockt, kvävegödslat gräs, till glädje endast för fästingar, och om någon tid kommer marken att klassificeras som glesvuxen skog och åläggas plantering.

Vartenda hus i bygden är förvandlat till fritidsställe. Till och med huvudbyggnaden i Larum, nyss omdöpt till Eliasborg, är sommarbostad.

Klövervallarna ligger mörka och oslagna, och där jag minns hästräfsans skrammel och doften av stackat hö står tomheten öde och kal.

Regnkråkan ropar högt och gällt, annars är det tyst. Inte en ko, inte en tupp, inte ens en hund som skäller.

Molnen mörknar, skimret försvinner och inget ljus över stränder och näs. Min hembygd hälsar mig beklämd.

TOMMY HAMMARSTRÖM

 

Publicerad i Tommys Blogg

Bloggar

Senaste inläggen

Senaste kommentarer