Solveigs Berättelse Om Morsarvet

Berättelsen

Hur börjar man en berättelse? Hur ville jag börja min berättelse?  En bild dyker upp i mitt huvud.

Det är försommarnatt. Jag ser en slingrande brun grusväg.

Bortom dem skog och åker; och bortom dem blåa berg och åsar; och bortom flera blåa berg och åsar; och bortom dem Norge…

Jag ser dem långt borta på vägen. De kommer gående. Tre människor. De närmar sig. Man kan urskilja dem.

En medelålders kvinna i röd hatt. En ung kvinna omsvept i en gammal filt. Och en liten skolpojke.

De ser trötta ut.

Bilden växlar – ett nytt perspektiv. Vägen fortsätter och jag ser en liten gård. Nu hör jag också deras fotsteg.

De har kommit fram till grinden vid gården och viker av till vänster och försvinner in i huset.

Så började berättelsen – bilden i mitt huvud som skulle bli en sju timmar lång tv-serie om Lilly Amundsen från Oslo som kommer tillbaka till Värmland, till sitt barn- och ungdomsland. Ganska brådstörtat ser det ut – nästan som en flykt!

Hon kommer med sina barn. Sin dotter Ada och sin lille son Ola.

Det är 1940. Norge är ockuperat av Hitlers Tyskland.

Det är krig i Europa. Sverige står ännu utanför krigszonen.

Men Värmland ligger mycket nära Norge.

VARIFRÅN KOMMER BERÄTTELSEN?

”Berättelsen bor i Värmland”, säger Selma Lagerlöf, och hon har förstås rätt för hon fick ju Nobelpriset för sina berättelser och blev läst över hela världen. Eller vad tror du?

För mig bodde berättelsen i farmor. Det var hos henne jag upptäckte den. Hon fick mig att förstå att utan berättelserna skulle jag inte kunna vara glad. Inte ledsen eller arg heller för den delen. Jag skulle inte kunna vara någonting. Det skulle bli tomt. Förskräckande tomt!

Och farmor berättade och hon gjorde det lätt för mig. Hon berättade helt enkelt vad som hände när hon var liten. Om det var sant eller inte – vad hade det för betydelse?

Farmor fick mig att springa genom skogen förbi bäcken och ut på Gamlevägen och upp till det vackra lilla huset med utsikt ända till Norge. Inte behövde jag vara rädd även om skogsstigen tycktes mig mörk och ibland ville skrämma mig. farmor fanns ju där på andra sidan!

Och vid vedspisen stod hon och kokade lappskojssoppa åt mig – en soppa hon lärt sig göra i Norge där hon arbetat och bott en längre tid. Men det var långt före kriget. Då fanns inte jag.

Men denna soppa – Å vad den smakade!

”Berätt om när du var litta!”, det var min ständiga uppmaning till farmor. Och hon berättade och jag lyssnade och åt glupskt hennes soppa.
Och hon berättade framför allt om den stora fattigdomen i Värmland den som fick människor att utvandra både till Amerika och till Oslo som också hon och farfar gjorde. Och som fick min pappa att bli en norsk gutt.

Men de glömde aldrig Värmland och flyttade tillbaka strax före världskrigets utbrott och slapp det nazistiska övergreppet.

Farmors berättelser var nog mycket sorgliga och svartkantade men jag upplevde dem som underbara spännande fantastiska. Därför att Farmor var den goda berätterskan som kunde fängsla och fånga barnets hela uppmärksamhet.

Hon – denna värmländska fattiga kvinna med nio månaders skoltid och piga från åtta årsålder – hon kunde berätta om fattigdomen så att den tindrade som de guldglänsande gatorna i bibeln.

När jag varit hos henne så sprang jag hem och lekte – hur underbart och roligt det var att vara fattig.

Farmor hade en västvärmländsk dialekt med starkt norskt inslag. Den gav mig inspiration till Morsarvets Lilly. Den dialekten hörde ihop med Farmors berättelser.

Är Morsarvet en av farmors berättelser? Nej så är det inte! Berättelsen – om det är en äkta berättelse – den sköter sig själv. Den är sig själv nog.

Men inspirationen! Den började med farmors berättelsekonst.

Morsarvet är sin alldeles egen berättelse. Men det är väl ändå jag som har skrivit den. Ja det har jag! Hur blev den till då? Det är en lång dramatisk historia.

SÅ HÄR BÖRJADE DET!

Jag tvättade håret! Ja, jag stod på huvudet i badkaret och tvättade håret.

Det är länge sedan nu. Mer än för tjugo år sedan och det var i Sörmland. Hela familjen hade lämnat Värmland och bodde i Stockholm och i Sörmland. Sådant gör man inte ostraffat om man är värmlänning. Men så var det.

Vi hade gett oss i väg och lämnat allt förutom en gammal kommod av svart ek som hade tillhört Farmor och som hon hade köpt i Oslo någon gång i början av 1900-talet. När vårt flyttlass gick från Värmland så bad jag Marga, min gamla vän och skolkamrat, att hon skulle ta hand om den.

Det var så egendomligt med den där kommoden. Den hade börjat utstråla en fientlighet en obehaglighet och dessutom hade den blivit så skrabbig och ful. Den fick alltså vara kvar. Jag sa till Marga – halvt på skämt- ta väl vara på Farmors gamla kommod – kanske det blir den som drar oss tillbaka till Värmland igen.

”Dä får vi hoppes”, sa Marga.

Så flyttade vi till Sörmland. Där bodde vi allihop. Mormor, morfar, jag, Tommy, vår dotter Elin och tre katter.

I Sörmland fanns ekar och gullvivor. Tvärs över vår lilla näckrossjö bodde Johan och Gunvor som blev våra bästa vänner. I trädgården gick våra små hönor – plockade mask och värpte blå ägg. På Dramaten i Stockholm spelade vi Marknadsafton av Vilhelm Moberg där jag mjölkade en ko och hade min älsklingshöna på scenen. Idyllen varade i sju år.

En dag får jag ett telefonsamtal från en man. Han talar värmländska med norsk brytning. Jag hör knappt vad hans ärende är men jag tror han säger att jag måste komma tillbaka till Värmland och då jag hör hans sjungande tal, hans dialekt, börjar tårarna rinna och jag kan inte prata. Jag ber att få ringa upp senare.

Hans språk, det norskvärmländska, bara vällde in och farmor hade med bestämda steg klivit rätt in i mitt hjärta och tagit det i besittning igen.

Från den stunden skulle det vara omöjligt att vara kvar i Sörmland.

JAG TVÄTTAR HÅRET

På kvällen tvättar jag håret och böjer mig över badkarskanten och sköljer; Då händer det! Som om en film börjar spelas upp i min hjärna. Märkliga figurer stiger fram – människor jag mött i min barndom men som jag endast hade sett gående på vägen eller som hade varit inne i pappas lilla manufakturaffär. De blandas med flyktingar från Norge och de svenska beredskapsmännen som placerades på olika håll i Värmland. Några av dem i vårt hem i Koppom.
Jag minns stämningen från våren 1940 då tyskarna ockuperar Norge. När som helst kunde också vi på svenska sidan bli anfallna. Jag är tre år och vi bor i Åmotfors ett par mil från norska gränsen. På nätterna sitter jag i pappas knä och lyssnar förtvivlat till de tyska bombplanen som lågsniffar hotfullt över taken. Adolf Hitler vrålar i radion och hundra meter från vårt hus ligger Norma vapenfabriken där det på nätterna smugglas vapen till norska motståndsrörelsen.
Vi bor granne med kriget.
Ett krig kan aldrig glömmas.
Det fortsätter att leva och plåga människor i generationer. Norges olycka blev också Sveriges och inte minst i västra Värmland där det vid gränsen utvecklades ett omfattande spionage och en hemlig underrättelsetjänst. Där fanns en nazistvänlig landsfiskal som skickade tillbaka norska flyktingar till koncentrationsläger och en plågsam död.
Den mannen förpestade våra liv under krigsåren.
Ett minne dyker upp.
Jag cyklar på vägen. Jag ser landsfiskalen dyka upp. Jag kommer att möta honom. Det är oundvikligt. Bara att se honom ger mig dåligt samvete. Vad har jag gjort? Kanske jag har gjort något som jag inte får. Kanske jag rentav tänker fel och han kan se rakt igenom min hjärna. Jag vet inte men jag vågar inte möta honom.
Jag slänger mig av cykeln och kastar mig i diket och gömmer mig.

Han cyklar förbi och jag kan andas ut.

Rädslan för den nazistiska överheten hade tagit sitt grepp över hela samhället. Och vi som då var barn hade också blivit smittade.

Kriget hade erövrat våra hjärtan.

MÖRKERMANNEN

Hur gestaltar man det onda? Hur förklarar man? Det där som bara dyker upp någonstans ifrån.

Ogripbart som en skugga. Vad är det? Man kan bli dödligt rädd och skriker rätt ut men oftast blir man förstelnad av skräck och får inte fram ett ljud. Som den gången när jag såg den svävande mannen i mitt sovrum. Det var en tidig morgon i mitt föräldrahem. Jag var ung och skulle just fylla sjutton år. Plötsligt vaknade jag av att en man stod i mitt rum.

hade svarta byxor och vit skjorta. Svart hår och blekt ansikte vars drag var bortsuddade. Han stod inte på golvet utan hans fötter svävade en bit ovanför. Han stirrade på mig som om han ville mig något. Jag trodde jag skulle dö men fick ingivelsen att min chans att överleva skräcken var att jag måste stirra – sätta mina ögon på honom tills han försvann. Och jag gjorde det! Tills jag bara blev ett enda dunkande hjärta och två ögon som höll på att ramla ur sina hålor. Så mötte jag fasan – paniken! Förskräckelsen över det obegripliga–det övernaturliga.

Och han försvann! Efteråt låg jag som död och vågade inte röra mig förrän morgonsolen hade letat sig fram till min säng och gjorde mig levande igen.

Jag berättade inte för någon vad som hade hänt.

Efter en tid kom han tillbaka. Mannen i vit skjorta och svarta byxor och utan ansikte. Jag blev lika skräckslagen som första gången men jag visste hur jag skulle hantera det. Aldrig släppa blicken på honom! Aldrig låta honom ta över. Jag kallade honom för Mörkermannen och jag gav honom en roll i Morsarvet.

Och ett ansikte med ett stirrande öga. Det andra var blint!

HUR LÄNGE STOD JAG OCH TVÄTTADE MITT HÅR?

I många timmar stod jag böjd över badkarskanten och tvättade mitt hår!

Jag vågade inte resa mig upp för då skulle hela berättelsen försvinna ner i avloppet. Ja, det höll på att bli en berättelse. Det gjorde det! Alla minnen, människor och händelser höll på att formera sig till en historia som till varje pris ville bli berättad. Figurerna blev allt tydligare och började ingå i ett sammanhang. De började tala och fick ett språk. Ja, flera språk – värmländska, norska och svenska.

Och mitt i alltsammans fanns en ko och en älg. Och älgen var vit! Och den sprang hela tiden tvärs igenom min hjärna som om den ville säga något viktigt till mig. Något som jag hade glömt! Jag måste ju få veta det – så där stod jag på huvudet i badkaret någonstans i Sörmland och ville till varje pris begripa vad den vita älgen i Värmland ville ha sagt.

Det tog många timmar!

DEN VITA ÄLGEN

Det var som en saga. En vidunderlig! Hade någon verkligen sett den vita älgen Nej, ingen – inte i min barndom. Det var bara en skröna, sa man. Ja men det fanns ju ett vitt älgskinn uppspikat på väggen i ett spökhus i Skillingmark nära norska gränsen. Jag hade varit där och sett det själv. Och till och med strukit med min hand över de sträva vita älghåren. Då hade den väl funnits!

Ja det kunde ju ingen förneka förstås.

Men man menade att den ändå var en vålnad och visade sig bara när det var ofärdstider. Och endast i västra Värmland vid norska gränsen!

Detta berättades för mig i min ungdom. Det hade då blivit 1950-tal och kriget var slut och de goda tiderna hade tagit sin början i Sverige

De onda åren hade blivit historia men fortfarande i Värmland fanns det många som levde i sagans och inte minst i skrönornas värld och som kunde berätta de egendomligaste historier. Inte minst om det uppspikade vita älgskinnet i Skillingmark.

Någon gång på 1980-talet gick ryktet att det gick en vit älg i Edaskogen. Vad skulle det betyda? Jag minns att det högg till i mitt hjärta när jag fick veta.

På natten hade jag en dröm. Jag stod på en äng framför en hög gammeldags gärdesgård. På andra sidan stod den vita älgen med den ståtligaste krona. Och jag blev så glad!

Äntligen fick jag syn på den. Det var alltså sant. Den fanns! Och till min stora häpnad började den tala men jag kunde inte höra vad den sa för det hade börjat blåsa så förfärligt. Det var full storm och träden böjde sig ända ner till marken. Och jag skrek allt jag förmådde: ”Vad säger duu? ”För jag förstod att det som den ville säga till mig var av mycket stor betydelse.

Och jag letar i mitt minne vad han svarade. För det märkvärdiga var att det var just det han gjorde och som skulle få stor betydelse för mig. Men jag kan inte för mitt liv idag minnas hur han formulerade orden. Kanske för att det var full storm och ändå endast en dröm och att det 30 år sedan.

Jag kan om jag tränger djupt ner i minneskällan fiska upp fragment: den lilla människan… det minsta kryp… framtiden är din…

Hans röst blev allt svagare och jag försökte hoppa över gärdesgården men det gick inte och det hade blivit hård motvind och jag kunde inte höra mer. Han försvann och jag vaknade. Men jag var lycklig! Jag hade äntligen fått möta Den Vita Älgen.

BERÄTTELSEN VILLE HA EN FORM

Till sist lyfte jag upp huvudet från badkaret. Jag hade tvättat klart mitt hår. Och jag hade min berättelse klar. Den ville nu ut i världen och bli berättad.

Hur skulle det gå till? Berättelsen ville ha en form. En gestaltning. Den ville verkligen berättas! Den ville nu ut ur huvudet!

Men hur? Den ville helt enkelt skrivas ner.

Satans jävlar, men jag kunde ju inte skriva. Jag var skådespelerska och gestaltade det skrivna ordet. Jag hade aldrig skrivit något själv förutom några artiklar och lite dagboksanteckningar. Däremot hade jag haft idéer och kontakter med författare som förverkligat några av mina idéer och gjort filmmanus av dem. Men att skriva själv? Nej det hade jag aldrig gjort!

Och hur skulle jag ha tid med det? Jag var ju fast anställd på Dramaten och spelade på kvällarna. Dessutom turnerade jag med Vilhelm Mobergs Marknadsafton över hela Sverige och skulle snart börja repetera i Ingmar Bergmans uppsättning av Per Gynt.

Hur i all världen skulle jag kunna skriva ner berättelsen på papper? Men den blev nedskriven och jag lyckades göra ett filmmanus av den. Hur det gick till är en gåta.

Men plötsligt satt jag framför en gammaldags skrivmaskin och började knacka ner alla bilderna och figurerna som kryllade i huvudet och som ville bryta sig ut. Det gick inte att stoppa på något vis!

Samtidigt repeterade jag Per Gynt på Dramaten med Ingmar Bergman och kanske fick jag inspiration och intensitet av honom trots att han stal min tid ifrån mig. Men han var som en brinnande svetslåga på gott och ont. Jag ville både vara nära honom och samtidigt komma loss ur hans hårda auktoritära grepp. Allt detta gjorde mig ursinnig men gav mig oanade krafter till att knacka ner hela berättelsen på förvånansvärt kort tid.

Det blev ett manus till en tv-serie i sex delar.

Berättelsen fanns nu på papper. Nu ville den bli film! Det var ju själva helvetet! Man kan inte säga annat än den hade fått pretentioner. Den hade faktiskt blivit både övermodig och fordrande. Och mig hade den totalt förslavat!

BERÄTTELSEN SOM VILLE BLI EN TV SERIE

Och varför ville den prompt bli en tv-serie. Kunde det inte räckt med att den hade varit en berättelse rätt och slätt? Som kunde berättas eller läsas i skymningen framför brasan! Nej det ville den absolut inte.

Den ville att alla figurerna skulle gestaltas av skådespelare – och det kunde gå lika bra med amatörer som professionella skådisar. Ja faktiskt när det gällde de värmländska figurerna var det nödvändigt med inhemska karaktärer som kunde tala värmländska.

Alltså tog jag mitt tjocka manus som vägde flera kilo och travade upp till Sveriges Television och frågade om man ville läsa berättelsen. Det var några stycken som satt och bestämde där om vad som skulle göras i tv och som jag då fick audiens hos. Men de verkade inte alls intresserade – såg bara lite trötta ut när de fick se mig.

Jaha, vad vill du då? Ja, jag har en berättelse här som vill bli en tv-serie! Oj då, sa de och log lite menande mot varandra. Vem har skrivit den då? Det är faktiskt jag – för den ville det! Den ville det? De höjde en aning på ögonbrynen.

Javisst det gick inte att komma undan. Den skulle till varje pris bli berättad och jag var då tvungen att skriva ner den! Den heter Morsarvet! Haha, du är rolig du… men allvarligt, Solveig, är inte du skådespelerska på Dramaten…? Jovisst, där har jag varit i många år nu men… Men vadå? Får du inga roller längre? Jojo, jag får roller – men skulle ni inte vilja vara så snälla och läsa detta manus… !

Jag försökte nu lämna över pappersbunten till dem men den blev helt ignorerad. Och de såg på mig och log som till ett litet barn som just har framfört en totalt orealistisk önskan.

Pappersbunten brände i händerna och jag började skämmas. Hur kunde jag vara så övermagad och tro att det professionella tv skulle vilja läsa mina amatörmässiga anteckningar. Jag var inte författare – jag var skådespelerska – basta! Jag skämdes och tänkte gå min väg. Då plötsligt frågade någon ”Vad handlar den om då?”

Vill ni veta det? Ja, men lite kort då – vi har ont om tid!

Ok! Det är 1940 och tyskarna har ockuperat Norge. Lilly Amundsen från Oslo flyr med sina barn till Värmland. Hennes mor har en gård där men hon är död och hennes bror Albin har förskingrat arvet och hon… (där blev jag avbruten.)

Värmland! Snälla Solveig – ska filmen utspelas i Värmland? Ja, och i Norge! Oj! (Jag ser nu hur de plötsligt byter blickar med varandra. De är inte särskilt angenäma.) Det verkar nog lite väl provinsiellt va… är det på dialekt också? Ja… på värmländska och på norska och svenska… Hrrm..!

Det blir väldigt tyst ett slag så harklar sig en av de bestämmande och frågar mig hur gammal jag egentligen är. Men då blir jag förbannad och säger att min ålder hör väl ändå inte till saken. Man försöker då förklara för mig att man nu på tv-drama har bestämt sig för att satsa på ungdom och modern ung dramatik och att man har kontaktat flera yngre förmågor som ska skriva nutidsdrama. Historiska dramer ligger inte i tiden.

Och ärligt talat finns det inte plats för en medelålders kvinna med ett filmprojekt som handlar om en historia vid norskvärmländska gränsen under andra världskriget!

Sorry Solveig!

Man ville inte ens läsa igenom manuskriptet. Men önskade mig en god fortsättning på Dramaten.

JAG MÖTER YVONNE ROCK

Men när Yvonne fick manuset i sin hand så tände hon till tusen. Det här måste bli av, sa hon. Jag ska hjälpa dig – nu skiter vi i tv och deras idéer. Nu kör vi själva! Men du behöver pengar! Det ger muskler och banar väg! Vi ska skaffa fram en grundplåt!

Yvonne Rock mötte jag första gången för många år sedan i en liten skogsby i norra Värmland. Där hade hon och hennes man skapat en liten barnteatergrupp som sedan utvecklades till Västanå Teater. Nu var den ordentligt etablerad och hade blivit en betydelsefull kulturell faktor i Värmland.

Sommaren 1989 spelades Göran Tunströms pjäs Bäringa i den stora ladan på Mårbacka. Västanå Teater producerade och jag gestaltade rollen Selma Lagerlöf.

Då lärde jag känna Yvonne! Hon var en eldsjäl och en stor producentbegåvning.

Detta är ju en äkta värmländsk skröna, sa Yvonne, Nu går vi till Residenset i Karlstad! Där har vi fått en ny Landshövding. Han behöver profilera sig. Och inte minst genom den värmländska kulturen. Han heter Ingemar Eliasson. Vi ska övertyga honom. Han ska hjälpa oss!

INGEMAR ELIASSON LANDSHÖVDINGEN I VÄRMLAND

Så fick vi audiens hos Landshövdingen.

Han hade ett vackert leende och syntes vara en god människa./

Men han var bekymrad över Värmland. Det hade blivit 90-tal och svåra tider i Sverige och inte minst i Värmland. Arbetslösheten var förfärande. De gamla hedervärda bruken lades ner på löpande band. Och värmlänningarna deppade. Självmorden ökade och Värmland låg högst i statistiken.

Det fanns dock en bot för det menade hövdingen av Värmland.

Vet ni vad det är, frågade han oss allvarligt. Nej vi kunde nog inte riktigt svara på det och tänkte att det skulle nog bli väldigt svårt för honom nu i dessa svåra tider att hjälpa oss. Men då log han mot oss och sa: att det var ju just det som vi nu hade föreslagit. Ett stort mäktigt kulturellt projekt som många kunde samlas kring och skulle kunna ge värmlänningen en identitet.

Åh, sa vi och kunde knappt säga någonting mer – så klok tyckte vi att Landshövdingen var.

Och därför, fortsatte han, tänker jag föreslå ett möte med kommunalrådet i Eda vid norska gränsen. Vi kan träffas här på residenset alla fyra så snart som möjligt. Så får vi se vad vi kan sy ihop. Jag ringer Kommunalrådet och bestämmer en tid! Herre Gud! Vilken fröjd! Vi spenderade och gick på Statt och åt en god lunch och började göra upp vilda planer.

NISSE ERIKSSON KOMMUNALRÅD I EDA

Jag har aldrig sett en så glad karl som Nisse Eriksson när vi en vecka senare träffades på Residenset hos Landshövdingen i Karlstad. Han strålade som en sol och sprang med spänstiga steg upp för trapparna men jag har heller aldrig sett en dystrare karl en stund senare.

Det visade sig att han hade missförstått hela saken.

Så här var det: Stackars Nisse, socialdemokratiskt kommunalråd i Eda hade missförstått alltihop så totalt och hur det hade gått till det kan inte en levande människa begripa. För inte kan jag förstå annat än att Landshövdingen i Värmland hade förklarat för Nisse att nu skulle man försöka hjälpa till att få igång Morsarvet som ett kulturprojekt i västra Värmland. Både länet och kommunen borde stödja.

Men kanske önskedrömmen för ett kommunalråd i en fattig värmlandskommun var så stark att han inte hade uppfattat att det var ett kulturprojekt som landshövdingen hade föreslagit och bett honom stödja. Utan på fullt allvar hade han trott att det var Volvo som skulle etablera sig i kommunen! Ack Nisse! Om jag ändå hade kunnat hjälpa dig!

Där gick vi nu i residenskorridorerna och jag tror att jag aldrig sett en dystrare karl och jag försökte trösta så gott jag kunde.

Men snälle Nisse var inte så ledsen! Ja men ja ska sege deg att dä inte så lätt detta! Kulturprojekt!! Va faen!? Nej ja förstår det att det inte är lätt… Å nu när jä kommer hem då kommer frua mi i å sege att nu har ja bleve duperad igen!

Men Nisse jag förstår att det är svårt med kultur – men du, jag tänkte att kanske den gamle vapenfabriken Norma som ligger i Åmotfors och nu ska rives för 300000 – skulle vi inte kunne bruke di penningera (nu hade min gamla dialekt kommit till heders igen) till å bygge en filmstudio… Va i helvete säger du, sa Nisse och började räta på ryggen. Ja sa att vi skulle kanske kunne bygge en filmstudio av den gamle vapenfabriken! Sa du bygge? Ja, det sa jag! Bygge – bygge en filmstudio! Ja men för helvete… dä kunne du väl ha sagt litt tidigare… Men jag kom inte på det förrän nu! En filmstudio Nisse … det vore väl nånting? Det är klart att det är ju ingen bilfabrik förstås… Men det fatter du väl att det speler ingen roll va en bygger… vi kan väl bygge va faen som helst – bare vi bygger!

Och plötsligt hade hela karlen förvandlats och började stråla igen.

Och jag förstod att jag hade råkat trycka på kodknappen till mannens hjärta. Koden var; bygga – bygg va fan som helst bare vi bygger!

NORMA – DEN GAMLA VAPENFABRIKEN I ÅMOTFORS

Så var det naturligtvis. Efter att ha tryckt på kodknappen Bygga så började det öppnas dörrar för Morsarvet.

Och nu började det hända saker.

Fortsättning följer.